moluna

tjugo över sju var jag framme hos karin igår. där möttes jag av kramar, lagad mat och kärlek. att köra förbi förra lägenheten kändes nästan lite vemodigt, det var ju underbart att kunna umgås med mina flickor närhelst jag ville.

efter en dusch och lite kläder på kroppen så fick jag en drink och öppnade min äppelkaka, varm & kall. vi fick springa till pendeln och kom fram med en minut till godo då tåget gick senare än vi trodde, tack och lov.
på stationen i linköping träffade jag världens sötaste johanna och fick fler kramar.

dia psalma var bra, jag var nöjd tjej då de spelade de låtarna jag gillar. billig och öl ett fint sällskap. om man bortser från vissa saker så var det en väldigt bra kväll. vilket jag dock fått betala för idag. bakfull som ett as halva dagen, huvudet är fortfarande inte riktigt med. en flaska vin, en halv drink och tre öl blev det, men det kändes mer som om jag fått i mig fem flaskor sprit under kvällen när jag vaknade idag.

den här dagen har hittills bjudit på slöhäng på soffan, mat och fika med trevliga flickor och en veva på stan. nu har jag nya jeans som inte sitter slappt, vilket alla anda par jeans som jag äger gör i dagsläget. traskar omkring i tjocka strumpbyxor, lång kofta och kängor hela dagen, mys på högsta nivå. det blir en lugn kväll med bästa karin, te, nacho-tallrik och film. jag gillar.
imorgon är det halloweenfest och jag har lite smått panik över att jag inte kommit på något att klä ut mig till än. men en sväng på stan imorgon får lösa det.

en arbetsdag kvar den här veckan, sedan bär det av till norrköping. jag ska få träffa världens bästa karin och bara komma bort i några dagar, det behövs.
torsdagskvällen kommer förhppningsvis att bjuda på en sväng till linköping och platens bar där dia psalma spelar under kvällen och det är förhoppningsvis billig dricka. fredagen blir nog lugnt, jag vill avnjuta en myskväll i tjejernas sällskap och på lördag så är det halloween och därmed dunderfest. måste hitta kläder tills dess med, mina clownkläder är mystiskt försvunna så i år får det bli att köpa ngt att dra på sig.

ska försöka att packa ner allt nu och ta en dusch. sedan får jag försöka att flörta lite med föräldrarna och se om jag kan åka till högsby och sova där inatt, saknar dem ju och nu är jag inte ens hemma så att jag kan träffa dem i helgen.



tillbringar mina dagar med att undvika att vara själv i dagsläget, jag gör allt för att komma bort från mig själv och alla tusen tankar i huvudet. panikångesten kommer så fort jag lämnas ensam i en minut, jag låser in mig på toaletten på jobbet och gråter. jag försöker att kväva tårarna i kudden om kvällarna och jag skulle helst av allt vilja kunna försvinna från min egna kropp ett tag. mina känslor sitter inte alls i huvudet, för det gör så ont i bröstet.
alla säger åt mig att vara stark, att tänka positivt. men alla positiva tankar försvann med dig, jag ser inte mycket glädje alls i den här världen längre. vilket gör att jag är fruktansvärt tacksam för alla mina vänner. tack. jag är sämst på att säga vad jag känner för er, men ni betyder fruktansvärt mycket för mig och utan er just nu så vet jag inte vad jag hade tagit mig till. ni är de enda som får mig att kliva ur sängen om dagarna, det är nästan bara för er skull som jag fortsätter att kliva framåt.
jag försöker att hitta mig själv igen, men just nu så står jag inte ut med mig själv alls. de enda gångerna paniken och tårarna inte kommer när jag är själv är när jag tränar just nu, så springer, det gör jag till tusen.

livslusten hade redan gått ur kroppen. jag avskyr att bo hemma och allt som kommer där med. jag avskyr att jag aldrig kunde sitta uppe hela nätterna framför tvn med dig när jag ville.
nu kan jag aldrig mer göra det.

brutalt så blev hela meningen med livet slitet ur kroppen på mig, jag förstår inte ett dugg. jag som trodde att det var så bra, varför sa du inget tidigare så att jag fattade att jag bara gjorde fel?
det var lägenhetskik, du gjorde saker för min skull och du köpte kläder. när ska jag någonsin kunna använda dem? "tröjan jag fick i samma veva som han slet ut mitt hjärta."

jag vågar inte blunda för då ser jag dig. och allt hade varit så mycket lättare om du varit ful, då hade jag kanske kunnat skratta och undra vad jag tänkte med, men du är ju så jävla snygg.
vi har planer tillsammans inför framtiden och jag har ingen aning om hur det nu ska bli med dem. det är planer jag vill genomföra, men kommer jag orka att se dig i ögonen en enda gång till när jag knappt orkar titta på texten som bildas på skärmen?

vänner. vi ska försöka vara vänner. jag ska försöka men jag är så tveksam till om jag kommer orka. varenda känsla finns kvar och när du går vidare så kommer jag att tyna bort. ska jag orka försöka och se vad det ger eller ska jag bara ge upp fyra års vänskap för att jag inte är stark nog?

jag försöker att vara stark om dagarna, inte bryta ihop och inte visa så mycket utåt. men är det egentligen att vara stark? det är ju ett skyddsskal och jag använder det som mest när jag mår som sämst i vanliga fall. nu orkar jag inte ens hålla upp det skalet. tårarna väller fram i tid och otid. så fort jag blir själv så kommer panikångesten som inte varit i min kropp på flera flera år. maten kommer upp, sömnen går förlorad och jag kan helt ärligt säga att om jag haft ett vapen så hade det varit riktat mot huvudet nu.
jag måde dåligt redan innan och det här gjorde inte alls saken bättre. jag försöker att ha roligt med de jag umgås med, men allt blir jämför med hur roligt det är när du är med och då känns allt så jävla meningslöst. det är slut på allt det där nu. att umgås tillsammans du och jag med andra, att sitta i någons soffa och mysa tillsammans hos någon annan, det är nu ett minne blott.

jag plågar mig med minnen hela nätterna, hela dagarna när jag blir lämnad ensam så tittar jag på bilder på oss. fyra år och en månad, den tiden var den bästa i mitt liv även att det var bråkigt och knöligt till och från. men jag trodde att vi hade kommit en bit på vägen nu, jag trodde att vi denna gång skulle ta upp saker och ting i tid. kanske spendera tid ifrån varandra för att rädda saker och se hur det kändes att vara ifrån varandra och sakna varandra, men istället fick det hela ett slut som jag inte alls förstår.
jag vet inte vad som var lögn och inte lögn i vårt förhållande längre. att du tittade på lägenhet åt oss och planerade för framtiden bara en dag innan du gjorde dig av med mig får mig att undra om även resterande tid av de fyra åren var en ren lögn.

jag saknar dig så sjukt mycket och jag skulle så sjukt gärna reparera allt och börja om på nytt. få vara ensamna ett tag för att sedan testa om det fungerar att börja på ett blank papper igen. att veta vad som var fel den första gången och på så vis kunna undvika det bara vi tar upp allt i tid. ett samtal en gång i veckan var vad vi lovade varandra sist, det har inte varit ett enda sådant samtal. ingen av oss har tagit upp det alls.
jag kan inte sluta tänka på alla fel som jag måste ha gjort för att det allra värsta som jag kunde tänka mig skulle hända mig, att du gick ifrån mig.
ensamheten är inget som stör mig, jag känner i dagsläget att jag inte behöver en stöttepelare utan att jag kan klara mig själv, för jag står och går även att jag inte har något hjärta just nu. men att vara utan dig. det svider så sjukt mycket och det har länge varit min värsta fasa och min värsta mardröm, och nu har den blivit sann utan att jag förstår varför...

inget känns värt längre. det känns som att varje steg och varje andetag kvittar. jag ligger på bristningsgränsen och att kliva över gänsen hade egentligen varit enklast.
vad är livet värt när jag inte ens får sova tillsammans med den jag älskar?

visst, jag har ett jobb att gå till nu. men vad gör det om ett tag när jag ändå måste sätta mig i en skolbänk igen och ta lån? jag bor hemma, och visst, jag kanske kan ta en lägenhet om ett tag. men vad gör det för skillnad när jag måste bo själv?

all livslust har runnit ur min kropp och samtidigt som jag vill gömma det så vill jag bara skrika ut det till hela världen. jag är tydligen inte gjord för ett vanligt liv då jag inte alls tycks klara av det. jag ser ingen mening med att kämpa för ett bra liv just nu, jag ska ju ändå tillslut en gång dö och vad gör det då för skillnad om jag gör det lycklig eller olycklig?

I dreamed I spoke in another's language,
I dreamed I lived in another's skin,
I dreamed I was my own beloved,
I dreamed I was a tiger's kin.

I dreamed that Eden lived inside me,
And when I breathed a garden came,
I dreamed I knew of all Creation,
I dreamed I knew the Creator's name.

I dreamed - and this dream was the finest -
That all I dreamed was real and true,
And we would live in joy forever,
You in me, and me in you.

C.B.

Abarat: Absolute Midnight är planerad och jag hoppas att planerna stämmer så att boken kommer ut år 2010 och att följande bok, bok nummer fyra i serien, Abarat: The Dynasty of Dreamers ommer år 2011.
de två första böckerna i serien är två utav mina favoriter i bokhyllan och jag kan läsa dem om och om igen hur många gånger som helst. tyvärr så äger jag dem bara på svenska, men de engelska exemplaren kommer även de att ha en plats i min hylla när jag har pengar över att spendera på böcker.

utöver att sitta och längta efter den trejde boken så dricker jag lady green och väntar på att timmen ska slå nio så att det är dags för House att dyka upp i rutan.
lady green är ett sencha-te, smaksatt med passionsfrukt och innehåller även blomblad från safflor. mycket gott och därmed ett bra kap som följde med mig hem från höstmarknaden i lördags. annat te som fick följa med hem var livslust - svart te men päronsmak och choklad/chili, som johan faktiskt valde.
imorgon är det jobb som gäller, vilket medför att jag behöver kliva ur sängen strax efter fem på morgonen. däremot så slutar jag vid två för jag har läkartid vid tre och därefter så drar jag iväg till de bästa högsby-borna. för att ta kort, en promenad och få umgås i bra sällskap några timmar.
saknar även min pojk just nu. han sitter hemma sjuk och jag skulle allt bra gärna få krypa ihop med honom under ett stort täcke för att avnjuta House samt Hell's kitchen i hans sällskap, men det får väl bli en annan gång..



för övrigt så vill jag tacka Rebecca för hennes kommentar till föregående inlägg. det värmde så fruktansvärt mycket i höstmörkret. tack sötnos, och ja, jag kommer hemskt gärna och hälsar på dig ngn dag. :)

imorgon börjar en helt ny vecka, en hel arbetsvecka. och jag har blivit dunderförkyld och måste sova själv inatt, jag är inte pepp på morgondagen alls som det ser ut nu.
skulle behöva en nerbäddad dag imorgon för att bli frisk, men ångesten för att vara hemma tredje dagen från jobbet väger nog högre vilket gör att jag antagligen pallrar mig dit och är zombie hela dagen.

första dagen på okg avklarad. har förvisso varit där vid tre olika tillfällen tidigare och arbetat, men inte på riktigt så som jag ska göra nu.
vid sju befann jag mig på bevakningscentralen och skulle fixa med kort, koder, göra prov osv. men man hade dock glömt att föranmäla mig så vid halv ett kom jag därifrån tillslut och kunde få gå in genom grindarna. resten av dagen ägnade vi åt möte och att prata om att skaffa mig ett kontor och se till att jag kan få telefon och inloggningsuppgifter till datorerna.

väl hemma så möttes vi av att maten var klar. vi är fyra personer i familjen, fem tallrikar stod det på bordet. frågade mamma vem som skulle äta med oss, gissade på att brorsan hade en polare hos sig. hon tittade lurigt på mig och jag insåg att det var tore. sprang upp på rummet och blev fett glad över att han satt där framför datorn.
egentligen skulle han spendera helgen i lund, men det blev inställt och jag kan egentligen inte säga att jag är så ledsen för det. mamma och pappa ska iväg på spa imorgon och kommer hem söndag, bror på pingisläger under samma tid. så en helg ensam i huset med mannen i mitt hjärta låter inte fel.

nu ska jag gnälla lite till över mina mandlar som svullnar upp varannan kväll och gör att jag får sjukt ont i halsen och om en timme är det sängen som gäller. ska ju upp strax efter fem imorgon igen..