moluna

har varit ute och gått i regnet i över en timme, tillsammans med ingen mindre än mr. Dylan. nu sitter jag med en kopp te bredvid mig, lyssnar på Antony & The Johnsons och ska avnjuta de sista sidorna i min bok innan jag kallar det för natt. Antony är en man som jag fruktansvärt gärna skulle vilja se live. få sitta och tillsammans med en hel publik fälla tårar över hur vacker och sorglig hans musik är. jag ger er ett smakprov nedan, den första låten som jag någonsin hörde med antony. jag gick i ettan och hade en svenska lektion när tore skrev till mig på msn och bad mig komma till trappan för att det var en låt han så gärna ville att jag skulle höra. sedan dess är jag fast. så om ni inte har hört honom innan, ta tillfället i akt och njut. <3

igår var det filmen, idag har jag tagit mig igenom första säsongen än en gång. satc är bra tidsfördriv när det inte finns något att göra om dagarna och när man inte får gå ut. tog dock en morgonpromenad på 40min idag. kan nämligen inte sova om nätterna då jag inte är trött eftersom jag bara sitter inne hela dagarna.
febern är över och nu är det bara halsen som kärvar. ska ta mig en lång promenad ikväll med, för att få frisk luft och för att kunna sova inatt. min mp3 är laddad och jag ska rota i pappas låda för att se om han har några hörlurar jag kan låna.
imorgon har jag lovat mamma att jag ska städa åt henne och så måste jag ta tag i alla kartonger som står i garaget. sedan har jag nog gjort mig förtjänt av ett långt varmt bad, lite fredagsmys ska man väl ha även om man är sjuk.
nu duka, äta och därefter sätta mig med en kopp te och norwegian wood.

I måndags kom febern. Nu ska jag vara nerbäddad i sju dagar från och med dess, eller en dag extra från det att febern gått över. Får jag lunginflamation eller ngt i den stilen så ska jag ringa sjukvårdsrådgivningen igen så att de kan slussa mig vidare till någon annan som ska ta prover och sådant. Man har tydligen slutat med att ta prover nu, om det inte är väldigt allvarligt.
Hon sa inte rakt ut att det var svininfluensan men det lät heller inte som att hon trodde att det skulle vara ngt annat. Att sitta instängd är det värsta jag vet. Jag har suttit hemma i två dagar redan, tredje idag och jag håller redan på att bli helt tokig.
T kommer hem på lunch om en timme och då får han väl köra hem mig. Misstänker att jag sedan får tillbringa resten av veckan i ensamheten på mitt rum för han lär ju inte vilja ha mig hos honom mer nu när jag kankse smittar honom med svininfluensan.
Jag är sur. Det börjar bli höst utanför och jag vill bara ut och röra på mig. Helst av allt vill jag gå långa promenader med T på mysiga skogsstigar och ha picknick nere vid vattnet. Men nä, nu ska jag sitta inne i en vecka.
Det går inget bra på tv, jag kan inte koncentrera mig helt på böckerna och jag är bara så sjukt rastlös.

Lägenheten är tom, det känns lite som att livet ytterligare en gång är nedpackat i kartonger. Jag avskyr att plocka ner allt i kartonger, flyttstäda och allt som hör därtill. Sista helgen i Norrköping var ju självklart kanon och jag har spenderat stora delar av helgen med att fundera på vad i helvete jag håller på med. Egentligen vet jag att jag kände mig instängd i lägenheten, den kändes inte hemma, den kändes inte vår och inte ens en balkong att gå ut på. Nej, jag trivdes/trivs med folket, men staden var inte min kopp te. Jag vet det, men ändå så sitter jag med en klump i magen och saknar stället till och från.

Livet står nu i garaget, allt ska packas om och jag måste gå igenom varenda kartong för att bestämma vad som ska slängas, vad som ska sparas osv. Det är tur att jag har en månad på mig, för nu har jag lyckats bli sjuk så jag orkar inte göra ett skit.
Febern har stigit hela dagen och jag var tvungen att gå in för att få prata med människor ett tag för att inte bli tokig. Rösterna på tvn låter skumma, alla färger flyter ihop med varandra och jag får ångestattacker efter ångestattacker. Jag har fått förklarat för mig hur LSD-trippar fungerar och jag fattar inte hur någon frivilligt kan stoppa i sig det för att behöva genomlida allt. Jag får samma symptom när jag har feber och det finns inget trivsamt med det alls. Stundtals så är jag bara livrädd för allt som rör sig runt mig.
 Sitter ensam på Ts rum för tillfället då han har varit iväg några timmar nu. Ska snart krypa ner under täcket men jag inser att jag inte kommer kunna sova inatt. Huvudet håller på att sprängas och jag kan inte svälja då halsen har fått ett rivjärn i sig. Jag avskyr verkligen att vara sjuk, jag blir tokig av att behöva sitta still och koncentrationen är sämst bara för att jag är så rastlös. Försöker att titta på Inkaguldets förbannelse just nu men jag hänger inte med ett dugg.
En lång, lång promenad eller joggingrunda hade varit att föredra. Så att koncentrationen varit på rätt plats, så att jag inte hade varit så rastlös och så hade jag som grädde på moste kunnat sova inatt.

pappa ringde mig igår och kunde inte längre hålla sig. jag har fått jobb på okg och han var bara tvungen att berätta det. första oktober börjar jag jobba och jag är anställd året ut till att börja med.
det känns så sjukt bra och jag klumpen i magen har gett med sig lite. jag kommer i alla fall att klara hösten nu.
igår firade jag med alkohol och vänner. det var en rätt bra kväll som slutade på soffan. idag är det bakishäng och jag vill mest av allt ut och röra på mig men jag sitter fast här ett tag till. det får bli en skön tur i skogen ikväll när värmen har lagt sig. imorgon bär det av till norrköping igen, för att packa ihop hela lägenheten. jag hoppas att luften i norrköping plötsligt kommer att fyllas med näring då jag för tillfället inte ens har pengar till mat för helgen.

det är bara andra klumpar i magen som ska bort nu, som jag verkligen hoppas kan gå bort. men man måste vara två då. jag vill inget hellre än att vi två tillsammans får bort alla klumpar i världen, du är min vackraste framtidsdröm.

att inte min familj har slängt ut allt som har med internet att göra för länge sedan förvånar mig något fruktansvärt. varannan minut, utan överdrift, så lägger det av. det löser sig förvisso genom att reparera skiten, men fan så irriterande.
idag hänger ångest över mig som ett tugnt moln. min träningsdag går om intet då farmor ville ha med mig till oskarshamn imorse och om två timmar ska jag iväg till kalmar. har hunnit träna sammanlagt 1,8mil förvisso, men det känns inte bättre i huvudet iaf.
det var varmt att springa idag, för varmt. vilket gjorde att min joggingtur inte alls var skön och behaglig. jag sitter fortfarande och hoppas på att jag snart ska sluta eftersvettas så att jag kan ta mig en dusch och komma ut fräschare.
för bara lite sedan så klagade jag över att hösten kommer för tidigt. nu kan den inte längre komma för tidigt enligt mig. nu vill jag ha min underbara höst här. jag vill kunna jogga långa, långa sträckor och andas in den underbart friska luften i mina lungor. jag vill ut och träna efter höstregnet och gå på långa promenader och ha picknick med johan under fantastiskt vackra höstdagar.
ska jag någon gång gifta mig så ska det ske på hösten. helst på en fin höstdag då det är sol och varken för kallt eller för varmt. löven ska ha skiftat till sina vackraste färger och allt ska vara sådär sagolikt vackert.

lägenheten känns tom. inga katter kom för att möta mig i dörren, inga katter försöker att hoppa upp i mitt knä när jag sitter vid datorn. inga katter kommer att hoppa upp i sängen hos mig inatt för att sova bredvid mig eller på mig.
hela lägenheten påminner mig om meche.
soffan som luktar kattsprej och sofftvätt, stolen som vi ställt i lilla rummet. kattlådan som ligger urtvättad och ren inne i badrummet. sängen som gapar tom och fönstrerna med nedragna rullgardiner som ingen katt försöker att sätta sig bakom för att kika ut.
det går inte att beskriva hur mycket jag saknar meche. just nu vill jag komma ut i skogen igen bara för att i alla fall få burra in huvudet i anastacias päls.
jag inser väl egentligen att tiden läker de flesta sår, men påminnelserna sliter upp alla gamla sår igen med full styra. jag känner mig stympad utan min minsta bebis och även att tiden läker sår så kommer detta sår aldrig att läka helt.

dagens droger är deftones och o'boy. sitter och letar efter en billig ipod nano och har blivit helt kär i den som är orange. jag vill ha ett jobb så att jag får pengar så att jag kan köpa mig en ipod nano. varför jag egentligen ska ha en ipod med 8GB minne har jag inte en aning om. all den musiken lär jag inte lyssna igenom när jag är ute och springer direkt. men varför inte? bra grej att ha med sig överallt, speciellt ute i skogen så att jag kan koppla den till cd-spelaren, om det ens går..
ngn som är överdrivet rik, plz give!

imorgon bär det av till norrköping. det är visning av lägenheten som gäller på lördag, kanske även en imorgon. vi hoppas på att bli av med den så fort som möjlig. och jag hoppas att det räcker med att vi åker upp en gång till sedan för att plocka hem våra saker.

Fredag 7/8-09
Klockan fem vaknade jag, vid tio i sex vänder T på sig och jag inser att han också är vaken. Jag leker snäll flickvän och kliver ur sängen för att äta frukost tillsammans med honom. Vilket gjorde att vid halv sju så satt jag på en cykel på väg hem. Tyst och lugnt, inga bilar och lagom temperatur. Tidiga mornar är bland det bästa som finns.
Vid tio befann jag mig hos frisören och fick sätta mig i stolen direkt. Tog mod till mig och sa att jag ville klippa bort det slitna samt göra lugg. Sagt och gjort, en halvtimme senare så hade jag kortare hår och en lugg som inte alls ville ligga platt mot min panna. Frisören skrattade och jag undrade vad i hela helvetet jag hade gjort. Men jag bet ihop, åkte hem och färgade håret och plattade därefter luggen. Sen vart jag rätt nöjd. Jag gillar nog faktiskt min nya frisyr, iaf när luggen är platt och coolan fortfarande befinner sig i Oscars glas.

jag älskar när han säger vi i meningarna om framtiden.
för något år sedan hade jag blivit nervös om du sagt vi i meningarna om framtiden, för fyra år sedan så hade jag bara vänt på klacken. idag dyker det bara upp ett leende på mina läppar varje gång du säger vi utan att tänka på det. jag vill så gärna vara delaktig i ditt liv länge till, och att få höra dig tänka samma tankar utan att du egentligen uttalar dem, det känns så fantastiskt. jag älskar att dagdrömma mig bort i framtiden och att se dig vid min sida.
varje morgon när du kliver upp för att gå till jobbet så rullar jag över till din plats så fort du kommit utanför dörren. drar in din doft och känner den sista värmen av dig lämna lakanet. varje gång du kommer hem slår hjärtat ett extra slag och varje gång du håller om mig och ger mig en snabb kyss i nacken så känns benen som spagetti.

fortsätt gärna att säga vi i dina meningar om framtiden.

två och en halv mil på cykel, en halv mil springades. humöret blev bättre, jag och johan tillägnade kvällen åt att läsa/spela, kedjeröka och se på sweeney todd. en film som undrar varför den inte har en plats i min hylla.
idag har jag ägnat förmiddagen åt kafka på stranden av haruki murakami. lisa slog upp mina ögon för honom och nu är jag fast. lånade boken igår och den är snart slut, jag sträckläser och vill inte lägga denna fantastiska berättelse ifrån mig.
halv fyra ska vi iväg till hembygdsparken för att kika på bandet som vår chef under hultsfred spelar bas i. sedan tvingar jag med mig min pojk på en kort promenad till farmor och farfars kompisar i skogen, allt för att åter igen få leka med deras underbara lilla hund.
idag skippar jag allt vad jag kallar träning. promenaden på tio minuter som senare kommer räknar jag inte som träning för min del. i tankarna ligger en viss person.
på tal om inget alls så vill jag kika på alice i underlandet.