slut
livslusten hade redan gått ur kroppen. jag avskyr att bo hemma och allt som kommer där med. jag avskyr att jag aldrig kunde sitta uppe hela nätterna framför tvn med dig när jag ville.
nu kan jag aldrig mer göra det.
brutalt så blev hela meningen med livet slitet ur kroppen på mig, jag förstår inte ett dugg. jag som trodde att det var så bra, varför sa du inget tidigare så att jag fattade att jag bara gjorde fel?
det var lägenhetskik, du gjorde saker för min skull och du köpte kläder. när ska jag någonsin kunna använda dem? "tröjan jag fick i samma veva som han slet ut mitt hjärta."
jag vågar inte blunda för då ser jag dig. och allt hade varit så mycket lättare om du varit ful, då hade jag kanske kunnat skratta och undra vad jag tänkte med, men du är ju så jävla snygg.
vi har planer tillsammans inför framtiden och jag har ingen aning om hur det nu ska bli med dem. det är planer jag vill genomföra, men kommer jag orka att se dig i ögonen en enda gång till när jag knappt orkar titta på texten som bildas på skärmen?
vänner. vi ska försöka vara vänner. jag ska försöka men jag är så tveksam till om jag kommer orka. varenda känsla finns kvar och när du går vidare så kommer jag att tyna bort. ska jag orka försöka och se vad det ger eller ska jag bara ge upp fyra års vänskap för att jag inte är stark nog?
jag försöker att vara stark om dagarna, inte bryta ihop och inte visa så mycket utåt. men är det egentligen att vara stark? det är ju ett skyddsskal och jag använder det som mest när jag mår som sämst i vanliga fall. nu orkar jag inte ens hålla upp det skalet. tårarna väller fram i tid och otid. så fort jag blir själv så kommer panikångesten som inte varit i min kropp på flera flera år. maten kommer upp, sömnen går förlorad och jag kan helt ärligt säga att om jag haft ett vapen så hade det varit riktat mot huvudet nu.
jag måde dåligt redan innan och det här gjorde inte alls saken bättre. jag försöker att ha roligt med de jag umgås med, men allt blir jämför med hur roligt det är när du är med och då känns allt så jävla meningslöst. det är slut på allt det där nu. att umgås tillsammans du och jag med andra, att sitta i någons soffa och mysa tillsammans hos någon annan, det är nu ett minne blott.
jag plågar mig med minnen hela nätterna, hela dagarna när jag blir lämnad ensam så tittar jag på bilder på oss. fyra år och en månad, den tiden var den bästa i mitt liv även att det var bråkigt och knöligt till och från. men jag trodde att vi hade kommit en bit på vägen nu, jag trodde att vi denna gång skulle ta upp saker och ting i tid. kanske spendera tid ifrån varandra för att rädda saker och se hur det kändes att vara ifrån varandra och sakna varandra, men istället fick det hela ett slut som jag inte alls förstår.
jag vet inte vad som var lögn och inte lögn i vårt förhållande längre. att du tittade på lägenhet åt oss och planerade för framtiden bara en dag innan du gjorde dig av med mig får mig att undra om även resterande tid av de fyra åren var en ren lögn.
jag saknar dig så sjukt mycket och jag skulle så sjukt gärna reparera allt och börja om på nytt. få vara ensamna ett tag för att sedan testa om det fungerar att börja på ett blank papper igen. att veta vad som var fel den första gången och på så vis kunna undvika det bara vi tar upp allt i tid. ett samtal en gång i veckan var vad vi lovade varandra sist, det har inte varit ett enda sådant samtal. ingen av oss har tagit upp det alls.
jag kan inte sluta tänka på alla fel som jag måste ha gjort för att det allra värsta som jag kunde tänka mig skulle hända mig, att du gick ifrån mig.
ensamheten är inget som stör mig, jag känner i dagsläget att jag inte behöver en stöttepelare utan att jag kan klara mig själv, för jag står och går även att jag inte har något hjärta just nu. men att vara utan dig. det svider så sjukt mycket och det har länge varit min värsta fasa och min värsta mardröm, och nu har den blivit sann utan att jag förstår varför...
nu kan jag aldrig mer göra det.
brutalt så blev hela meningen med livet slitet ur kroppen på mig, jag förstår inte ett dugg. jag som trodde att det var så bra, varför sa du inget tidigare så att jag fattade att jag bara gjorde fel?
det var lägenhetskik, du gjorde saker för min skull och du köpte kläder. när ska jag någonsin kunna använda dem? "tröjan jag fick i samma veva som han slet ut mitt hjärta."
jag vågar inte blunda för då ser jag dig. och allt hade varit så mycket lättare om du varit ful, då hade jag kanske kunnat skratta och undra vad jag tänkte med, men du är ju så jävla snygg.
vi har planer tillsammans inför framtiden och jag har ingen aning om hur det nu ska bli med dem. det är planer jag vill genomföra, men kommer jag orka att se dig i ögonen en enda gång till när jag knappt orkar titta på texten som bildas på skärmen?
vänner. vi ska försöka vara vänner. jag ska försöka men jag är så tveksam till om jag kommer orka. varenda känsla finns kvar och när du går vidare så kommer jag att tyna bort. ska jag orka försöka och se vad det ger eller ska jag bara ge upp fyra års vänskap för att jag inte är stark nog?
jag försöker att vara stark om dagarna, inte bryta ihop och inte visa så mycket utåt. men är det egentligen att vara stark? det är ju ett skyddsskal och jag använder det som mest när jag mår som sämst i vanliga fall. nu orkar jag inte ens hålla upp det skalet. tårarna väller fram i tid och otid. så fort jag blir själv så kommer panikångesten som inte varit i min kropp på flera flera år. maten kommer upp, sömnen går förlorad och jag kan helt ärligt säga att om jag haft ett vapen så hade det varit riktat mot huvudet nu.
jag måde dåligt redan innan och det här gjorde inte alls saken bättre. jag försöker att ha roligt med de jag umgås med, men allt blir jämför med hur roligt det är när du är med och då känns allt så jävla meningslöst. det är slut på allt det där nu. att umgås tillsammans du och jag med andra, att sitta i någons soffa och mysa tillsammans hos någon annan, det är nu ett minne blott.
jag plågar mig med minnen hela nätterna, hela dagarna när jag blir lämnad ensam så tittar jag på bilder på oss. fyra år och en månad, den tiden var den bästa i mitt liv även att det var bråkigt och knöligt till och från. men jag trodde att vi hade kommit en bit på vägen nu, jag trodde att vi denna gång skulle ta upp saker och ting i tid. kanske spendera tid ifrån varandra för att rädda saker och se hur det kändes att vara ifrån varandra och sakna varandra, men istället fick det hela ett slut som jag inte alls förstår.
jag vet inte vad som var lögn och inte lögn i vårt förhållande längre. att du tittade på lägenhet åt oss och planerade för framtiden bara en dag innan du gjorde dig av med mig får mig att undra om även resterande tid av de fyra åren var en ren lögn.
jag saknar dig så sjukt mycket och jag skulle så sjukt gärna reparera allt och börja om på nytt. få vara ensamna ett tag för att sedan testa om det fungerar att börja på ett blank papper igen. att veta vad som var fel den första gången och på så vis kunna undvika det bara vi tar upp allt i tid. ett samtal en gång i veckan var vad vi lovade varandra sist, det har inte varit ett enda sådant samtal. ingen av oss har tagit upp det alls.
jag kan inte sluta tänka på alla fel som jag måste ha gjort för att det allra värsta som jag kunde tänka mig skulle hända mig, att du gick ifrån mig.
ensamheten är inget som stör mig, jag känner i dagsläget att jag inte behöver en stöttepelare utan att jag kan klara mig själv, för jag står och går även att jag inte har något hjärta just nu. men att vara utan dig. det svider så sjukt mycket och det har länge varit min värsta fasa och min värsta mardröm, och nu har den blivit sann utan att jag förstår varför...
Kommentarer
Trackback
