löparproblem
JAG NÖTER ASFALT IGEN! :D
en lätt känsla av illamående dök upp efter två kilometer, den satt i resten av rundan. men jag tog mig runt hela rundan, i planerad fart. 9km i 6-tempo. det är SÅ man bygger pannben gott folk!
jag är nöjd!
höften kändes knappt av och det drog därav inte heller något i knät. men jag inser att min planerade halvmara om en månad och några dagar blir allt mer och mer avlägsen. ska jag få bukt med höften så borde jag verkligen inte tvinga upp mig själv på en runda på över två mil.
ska jag fixa halvmaran så måste det bli stenhård träning nu. med löpning i stort sett varje dag och vissa dagar två gånger. jag måste ge allt och på vägen så lär nog min höft bli sämre. jag vet faktiskt inte längre om jag vågar chansa.
tidigare har jag sagt att jag ger gärnet på tjejmilen och sedan får jag se hur det känns. känns det bra så blir det en halvmara, annars så ställer jag in. nu börjar jag fega. nu när höften börjar bli bra igen och jag är tillbaka på banan.
man blir klokare när man springer. under rundan kom jag på mig själv med att tänka att jag tar tjejmilen, i ett lugnt tempo. och så ställer jag in halvmaran. sedan så får det bli rehabträning och en chans att komma tillbaka på banan ordentligt. det är bäst för hela min kropp. jag har varken höft eller kondition för en halvmara i dagsläget.
men sedan så slutar man att springa och då kommer tydligen dumdristigheten tillbaka. nu vet jag varken ut eller in. jag vill ju så gärna, men jag borde inte..
en lätt känsla av illamående dök upp efter två kilometer, den satt i resten av rundan. men jag tog mig runt hela rundan, i planerad fart. 9km i 6-tempo. det är SÅ man bygger pannben gott folk!
jag är nöjd!
höften kändes knappt av och det drog därav inte heller något i knät. men jag inser att min planerade halvmara om en månad och några dagar blir allt mer och mer avlägsen. ska jag få bukt med höften så borde jag verkligen inte tvinga upp mig själv på en runda på över två mil.
ska jag fixa halvmaran så måste det bli stenhård träning nu. med löpning i stort sett varje dag och vissa dagar två gånger. jag måste ge allt och på vägen så lär nog min höft bli sämre. jag vet faktiskt inte längre om jag vågar chansa.
tidigare har jag sagt att jag ger gärnet på tjejmilen och sedan får jag se hur det känns. känns det bra så blir det en halvmara, annars så ställer jag in. nu börjar jag fega. nu när höften börjar bli bra igen och jag är tillbaka på banan.
man blir klokare när man springer. under rundan kom jag på mig själv med att tänka att jag tar tjejmilen, i ett lugnt tempo. och så ställer jag in halvmaran. sedan så får det bli rehabträning och en chans att komma tillbaka på banan ordentligt. det är bäst för hela min kropp. jag har varken höft eller kondition för en halvmara i dagsläget.
men sedan så slutar man att springa och då kommer tydligen dumdristigheten tillbaka. nu vet jag varken ut eller in. jag vill ju så gärna, men jag borde inte..
Kommentarer
Postat av: Sara
Tack så mycket vännen :)
Jag röstar på att du bara springer tjejmilen och blir frisk i kroppen istället för att ha sönder den... tror inte jag står ut med dig om du går sönder och inte kan springa alls sen ;)
Kramis
Postat av: Fredrik
Försökte skicka en kommentar från jobbet igår, men inte funka det..
Inte det roligaste valet att göra, det du har. Men det du skriver är ju helt klart det bästa. Vore ju än värre att inte kunna springa på evigheter efter sthlm halvmara..
Skickar massa stödlöptankar till dig! <3
Trackback
