moluna

klumpen i magen har växt sig ännu större. tårarna rinner för första gången på länge ner för mina kinder som floder.
jag vet inte alls om jag gjorde rätt eller fel. det enda jag vet just nu är att jag har en ångest som håller på att övergå i ren och skär panikångest.
all mat kommer upp igen, jag får kämpa för att hålla min andning normal och få i mig syre. huvudet vill hyperventilera och kroppen skriker efter syret. så fort jag reser på mig så får jag blodtrycksfall och hela världen försvinner från min näthinna för några få sekunder.

jag hade behövt den tryggaste famnen jag vet om nu, men jag puttade själv bort den och jag måste nu försöka att stå på mina egna ben på riktigt för en gångs skull.

en liten vän på axeln som kunde säga till när jag gör rätt och när jag gör fel hade varit fint. istället har jag nu en idiot på min axel som skriker mig i örat och menar att allt jag gör är fel. det värsta är att jag börjar känna en trygghet i det hela, jag börjar än en gång luta mig mer om mer mot mitt gamla spöke. jag börjar lyssna igen och jag börjar dessutom att ta åt mig. jag vet att jag borde slita mig, men idag går det inte och jag tar emot kramarna jag får när jag lyder. imorgon kommer greppet om mig själv vara ännu hårdare och det kommer vara ännu jobbigare att slita sig. men jag orkar inte tänka så långt nu. istället så lutar jag mig ännu tyngre, känner lite mer på värmen i den gamla famnen och drar in den välbekanta doften.
samtidigt som jag så väl vet svaret så undrar jag varför jag en gång försökte att bli av med mitt spöke?