moluna

just nu avskyr jag att jag lärt känna så många fina människor de senaste åren.
för jag saknar dem, och är inte alls säker på att jag kommer att kunna få träffa dem igen och umgås.

för fem år sedan så var jag mästare på att hålla distansen. idag får jag kämpa för att inte släppa in folk för nära.
jag vill radera och göra om. jag vill ha tillbaka min fasad som ingen lyckas ta sig igenom. vart tappade jag den?
jag vill kunna stå stark på egna ben och skita i vad alla runt omkring tycker och tänker. kunna känna att de får stå där i sinna miserabla liv och snacka skit om mig och allt, om de vill, om det är vad som gör att de känner någon slags spelad lycka.
idag bryr jag mig för mycket, för att jag släppt in folk för nära. jag kan inte längre strunta i hur folk mår. jag vill vara där och hjälpa. jag kan inte ignorera hur folk tänker och handlar, allt känns som ett knytnävsslag som hårt träffar njurarna.

dagarna går ständigt upp och ner. idag börjar jag med en störtdykning.
dra täcket över huvudet och bara skippa hela jävla dagen låter bäst. jag är inte alls motiverad till livet. tårarna rinner längs kinderna och klockan har inte ens slagit åtta än.
ena stunden vill jag ha tillbaka allt. andra stunden vet jag inte alls vad jag vill och tredje stunden vill jag inte ha något med det hela att göra. tankarna bara vimsar runt och jag lyckas inte skapa någon som helst ordning.
att känna sig ensam är den värsta känslan jag vet, att känna sig utanför och inte delaktig.
och även att jag har så underbara människor omkring mig så känner jag mig så fruktansvärt ensam.