att aldrig kunna sitta still
Jag är tillbaka ute i skogen och jag lär nog stanna där ett tag. Trivs med motionen jag får av att cykla 2,5mil de dagarna jag cyklar fram och tillbaka till föräldrarhemmet eller bara köpingen. Jag trivs med att ha skogen nära och att inte störas av gatlysen och bilar om nätterna.
Det enda jag inte trivs med är att det blir så väldigt ensamt mitt ute i skogen. Jag gillar inte att krypa ner själv i sängen och omslutas av natten. Anastacia är en stor tröst då hon kryper upp hos mig i sängen men allra bäst är det när T sover hos mig. Inatt kommer jag bli ensam, han ska iväg till Kalmar och jag ska inte in förrän imorgon.
Det blir väldigt mycket tankar på en och samma gång när man sitter i stugan, med en kopp te i ena handen och en bok i den andra. Det finns varken dator eller Internet, vilket på sätt och vis är skönt att komma bort från men som jag ändå saknar. Att kunna få fördriva tiden framför datorn, ha tillgång till en massa musik och kunna prata med människor hade varit skönt vissa mörka kvällar och nätter.
Farmor och farfar har i alla fall gett sitt godkännande ännu en gång. Jag kan stanna kvar i stugan tills jag hittar mig ett jobb. Ja, ni läste rätt. T och jag säger upp lägenheten i Norrköping och ska försöka att hitta jobb i Kalmartrakten nu. Jag hoppar av Beteendevetenskapen då jag är så fruktansvärt sur och less på att kursen inte alls har givit vad den lovade. Den ger mig inget mer än att jag blir skyldig csn en massa pengar som jag måste låna under tiden jag pluggar. Jag trivs inte i Norrköping, vilket inte har med vännerna att göra det minsta, jag kan bara inte med staden och jag känner mig inte hemma där. Att åka och hälsa på ofta och mycket kan jag tänka mig, men jag vill inte bo där då jag rent ut av känner mig instängd.
Att förlora de underbara hästarna och stallet som jag och Karin fann för inte så länge sedan känns tungt och jag går ångest bara av att tänka på det. Men jag kan heller inte bo kvar och läsa ngt som jag inte vill bara för att få vara hos hästarna. Jenny, Karin och Malin tror jag inte att jag kommer förlora, jag hoppas i alla fall innerligt på att jag inte kommer förlora er. Visst, det blir stora avstånd igen, men det ska gå det också. I övrigt så undrar jag om någon av er vill ta över mitt gymkort? Det gäller några månader till och det blir ju billigare för er än att betala per gång. Samma sak med busskortet.
Det enda jag inte trivs med är att det blir så väldigt ensamt mitt ute i skogen. Jag gillar inte att krypa ner själv i sängen och omslutas av natten. Anastacia är en stor tröst då hon kryper upp hos mig i sängen men allra bäst är det när T sover hos mig. Inatt kommer jag bli ensam, han ska iväg till Kalmar och jag ska inte in förrän imorgon.
Det blir väldigt mycket tankar på en och samma gång när man sitter i stugan, med en kopp te i ena handen och en bok i den andra. Det finns varken dator eller Internet, vilket på sätt och vis är skönt att komma bort från men som jag ändå saknar. Att kunna få fördriva tiden framför datorn, ha tillgång till en massa musik och kunna prata med människor hade varit skönt vissa mörka kvällar och nätter.
Farmor och farfar har i alla fall gett sitt godkännande ännu en gång. Jag kan stanna kvar i stugan tills jag hittar mig ett jobb. Ja, ni läste rätt. T och jag säger upp lägenheten i Norrköping och ska försöka att hitta jobb i Kalmartrakten nu. Jag hoppar av Beteendevetenskapen då jag är så fruktansvärt sur och less på att kursen inte alls har givit vad den lovade. Den ger mig inget mer än att jag blir skyldig csn en massa pengar som jag måste låna under tiden jag pluggar. Jag trivs inte i Norrköping, vilket inte har med vännerna att göra det minsta, jag kan bara inte med staden och jag känner mig inte hemma där. Att åka och hälsa på ofta och mycket kan jag tänka mig, men jag vill inte bo där då jag rent ut av känner mig instängd.
Att förlora de underbara hästarna och stallet som jag och Karin fann för inte så länge sedan känns tungt och jag går ångest bara av att tänka på det. Men jag kan heller inte bo kvar och läsa ngt som jag inte vill bara för att få vara hos hästarna. Jenny, Karin och Malin tror jag inte att jag kommer förlora, jag hoppas i alla fall innerligt på att jag inte kommer förlora er. Visst, det blir stora avstånd igen, men det ska gå det också. I övrigt så undrar jag om någon av er vill ta över mitt gymkort? Det gäller några månader till och det blir ju billigare för er än att betala per gång. Samma sak med busskortet.
Kommentarer
Postat av: K
:(((((( typ. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det var väntat och självklart ska du göra vad som känns bäst! Och avstånd löser sig. i Januari blir avståndet mellan oss ytterligare något längre, men det stoppar väl inte? :)
Ps, hur länge gäller gymkortet?
Postat av: linda
Jo, jag kommer sakna dig, och självklart de andra flickorna, sjukligt mycket. Men vi löser det!
Tills december tror jag att det gäller. Kommer upp till Norrköping runt den 12e augusti så jag kan kika på det då :)
Postat av: k
Låter finemang! Jävla skitlinda, jag saknar dig.
Trackback
