moluna

jag har/ska förlova mig.
ja, ni läste helt rätt och ja, det tog nyss slut. men tore har tänkt och kommit fram till att han ångrade sig. så i lördags natt stod han i kön in till hugos i två timmar, för att sedan betala 100kr, vara där en halvtimme och åke hem med mig, jonas, pixie och självklart karin till just karin.
en promenad blev jag medsläpad på och helt plötsligt så kom tårarna. han hade ställt frågan om jag ville förlova mig med honom och jag hade svarat ja.

idag gick det upp för mig på riktigt, när jag klev upp ur sängen där han gosade ner sig i min kudde och tog hela täcket när jag var tvungen att ta mig till jobbet. det var då jag insåg att jag är förlovad. det hela beror väl lite hur man ser på saken kanske. det finns inga ringar än, men jag känner att frågan och svaret redan har gjort vad många anser att ringarna gör. visst, jag har gått och dagdrömt om när vi ska köpa ringar. jag känner mig löjlig flickig och tänker på hur de kommer att se ut. men i mitt huvud och i mitt hjärta så är jag förlovad. och helt klart förlorad i honom.
en vecka var han borta och den veckan fick mig att inse vartenda fel jag gjort och hur dumt det varit att inte skärpa till sig eller hålla käft om småsaker. den där veckan var det hemskaste jag varit med om, men samtidigt så var den nog bra. nu vet jag hur det känns att förlora honom och det är något jag ALDRIG vill uppleva igen.

jag är så fruktansvärt, fruktansvärt lycklig just nu. att säga att jag är bland den lyckligaste tjejen i världen är ingen underdrift. det bubblar om hela mig och jag brister ut i skrattsalvor hela tiden. alla som ser mig tror nog att jag är en ren idiot men det känns som att hela huvudet är fyllt av sockerdricka och i magen är det tusen och åter tusen fjärilar. det här är den bästa känslan som finns! <3


så med andra ord. linda och tore är fortfarande den största framtidsdrömmen för mig, och den är nu helt sann.